Under ytan på fjorden

Reportageresan till Svalbard i februari 2018 var givande på många plan. Följande kolumn skrev jag för HBL och den publicerades den 8 april 2018.

Det är lätt att fastna för sådant som utåt sett framhäver det speciella med Longyearbyen. Till exempel skylten vid landsvägen som leder ut från Longyearbyen som varnar för isbjörnar. Skyltarna som förbjuder kunder att ta in skjutvapen i butiker och kaféer. Eller de enorma tamburerna som välkomnar en när man stiger in i ett hus. Man tar nämligen av sig skorna så gott som överallt, också i kyrkan, Sysselmannens kontor och stadens finaste hotell.

Det är också lätt att förstå alla de människor som valt att bosätta sig i Longyearbyen för ett år eller flera. Atmosfären är välkomnande och äventyret lurar bakom hörnet. Naturen, människorna, mörkret, midnattssolen … Varför inte?

Men när jag står uppe vid Trollstenen (849 m ö.h.), med bländande vita glaciärlandskap framför mig undrar jag hur väl sysselmannen Kjerstin Askholts, forskaren Kim Holméns och många andra invånares önskan kommer att uppfyllas. Den om att turisterna som kommer hit ska lära sig mer om klimatförändringen, om den känsliga naturen och förhoppningsvis ta med denna kunskap och bli ett slags ambassadörer för Arktis.

Upplysning och framför allt insikt och handlingskraft behövs definitivt i dag. Arktis ekosystem är skört och det påverkas av utsläpp och nedskräpning som sker långt borta från de nordliga breddgraderna. Och vi har alla ett ansvar och en möjlighet att påverka framtiden, precis som Kim Holmén säger.

Men om Longyearbyen och i förlängningen Norge vill att Svalbard är en plats som väcker människors tankar och handlingskraft i miljöfrågor kunde den lilla staden på 78:e breddgraden visa vägen ännu tydligare.

Det känns nämligen mer än märkligt att ett samhälle som lyfter fram vikten av att bevara en unik orörd vildmark spolar ner allt sitt avloppsvatten i havet – orenat. Att kommunens tekniska chef säger att det enligt prover inte finns tecken på att fjorden skulle ha påverkats räcker inte, det är symboliken i sig som är problemet.

Longyearbyen kunde kräva mer av turisterna och mer av lokalinvånarna. Mer rigorös sopsortering? Minska bilkörandet? Med tanke på att det finns 50 kilometer vägnät är trafiken nämligen rätt livlig. Och borde man på ett större plan begränsa mängden turister som får besöka ögruppen? Säga nej åt en del kryssningsfartyg och begränsa mängden flyg som får landa? Kanske det är framtiden. För det är svårt att bevara en orörd vildmark som blir allt mindre orörd för varje år som går då antalet besökare ökar.

När jag väntar på att flyget ska gå från Longyearbyens flygplats fastnar min blick på en reklamaffisch i kaféet. Den marknadsför buteljerat vatten som smälts från isblock som lossnat från glaciärer. Det blir ett absurt farväl, en symbol för mänskligt överflöd och för den kreativitet som präglat alla dem som sökt ekonomisk lycka på Svalbard

Älska Brages Pressarkiv

I dag ordnas seminariet Republiken klippt i 100 år. Jag är med och berättar om hur man som journalist kan dra nytta av av det unika material som Brages Pressarkiv upprätthåller. Seminariet ordnas av Urklippsverkets Vänner r.f. i samarbete med Brages Pressarkiv.

I en Prezi presentation lyfter jag fram praktiska exempel på när och hur jag utnyttjat pressarkivet i mitt journalistiska jobb: 

https://prezi.com/ovocjn6fkm5w/skrivet-ur-arkivet-brages-pressarkiv/

Brages_kuvert.JPG